Sådär

Ok, nu börjar det bli lättare att andas i alla fall.
Jag tror att jag inte har några tårar kvar - fast det har jag ju trott länge och de j-a fortsätter komma ut.
Det känns som om jag har sörjt en massa och det stora hålet kommer aldrig att bli helt igen, men om inte annat så för familjens skull måste jag orka vidare.
Imorgon börjar jag träna igen och jag har redan satt igång med maten och lite städning och tvättning.
Det är ju ingen idé att försöka dränka sorgen, för då blir den bara värre också. Jag får blogga och facebooka och läsa och vara superarg mot Morgan i stället.
Jag tror inte Mogge och jag har varit så irriterade på varandra sedan -95 eller nåt sånt. Men det är bättre att det går ut över oss än över andra, som ännu mindre än vi kan rå över det som händer.

Morgan, jag älskar dig verkligen och jag är superdunderglad över att ha dig när det nu är så svårt som det är. Jag skulle inte överleva detta utan dig! Och jag vill att både du och resten av världen ska veta det, därför skriver jag det här!

Och när det är svårt känns det väldigt mycket lättare efter att man bloggat, undrar varför det blir så.